Snart ska jag i väg till vårdcentralen, jag ska nämligen få recept på någon form av antidepressiva vilket känns som ett steg i rätt riktning. Jag har länge varit rädd för att söka vård speciellt efter det att Albin kom till världen. Jag har hela tiden varit livrädd att alla ska se mig som ett psyk som inte ska ha barn och att då soc ska lägga sig i och ta dom i från mig. Ella har ju en pappa men inte Albin vad skulle då hända med min lilla skatt. Den rädslan jag haft är den värsta känslan jag någonsin haft att varje gång man har mått riktigt dåligt och fått upp tanken på att söka hjälp då vara livrädd för att man inte skulle ha några barn kvar dagen därpå. Det i sin tur har ju lätt till att jag då har mått ännu sämre och haft ännu värre ångest över att jag har mått dåligt.

Men nu är ju som tur var fallet inte så att bara för att man mår dåligt så tar dom inte ens barn utan dom försöker med åtgärder i hemmet så som en stödperson eller något annat och att det är den absolut sista utvägen att omhänderta barnen om det är så att dom far illa utav det.

Någonstans inom mig finns rädslan fortfarande kvar att dom kommer att ta mina barn, men känslan att om jag inte gör något så kommer jag absolut inte kunna finnas där för dom är mycket mycket starkare.


Denna lilla bjässe var vi barnvakt åt förra helgen och han fick följa med mig ut i skogen där han skenade fram och tillbaka utan att tröttas ut