Kvälllen är sen och Micke har fortfarande inte kommit hem från jobbet och jag håller på att gå sönder av ensamhet! Jag har så svårt att förstå vad jag gjorde om kvällarna förr när jag var ensamstående. Det är faktiskt skrämande hur ensam jag var under den tiden, när man som 18åring var tvungen att sitta hemma själv varje kväl. För ensam blev man väldigt fort, kompisarna var där i början men sakta men säkert så försvann dom en efter en och då satt man där själv.
När micke och jag blev tillsammans så påpekade han väldigt mycket att jag inte pratade och när jag väl pratade så var det nästan bara om Albin. Som ensam så kände jag mig ofta instängd och issolerad, det kanske inte är så konstigt att man känner sig missplaserad bland "vanliga" människor.
Skönt att den tiden är förbi för just nu är det bara en timma tills min karl kommer hem så jag kan få prata av mig!